Människosmugglare och vapengömmor

– han skrev en bok om ett laglöst land

Han är snart i pensionsåldern, men det hindrar inte Staffan Nordstrand från att göra debut som romanförfattare. Killen från Danderyd, som en gång hittade Stig Dagerman död, har skrivit en verklighetsbaserad historia om en ung flicka från Laos som säljs på bordell.


Vi träffas i barndomshemmet, inte långt ifrån Enebybergs station. Här upplevde han sina första äventyr. Vid Rösjöbadet, i skogarna omkring, med kompisarna i gränstrakterna mellan Täby och Danderyd. Det var 50 år sedan, men många släktingar bor fortfarande kvar i Täby kyrkby. Nu dricker vi kaffe, och Staffan kan berätta om nya gränstrakter – de mellan Kina, Laos, Vietnam, Burma och Thailand. Områden där knark smugglas, där vapengömmor från Vietnamkriget fortfarande hittas – vapen som säljs och används. Detta är också en del av Världen där tusentals föräldrar säljer sina unga döttrar till bordeller. I dessa gränstrakter har Staffan rört sig i många år – och nu har han skrivit en bok om det, ”Under floden”.
– Den bygger på berättelser från människor jag har mött. Det är en grym verklighet, säger han och bjuder på ostmacka till kaffet.

Tillbaka i sin ungdoms gränstrakter berättar han om sitt liv. Han är en god berättare. Anekdoterna avlöser varandra. En handlar om Stig Dagerman, den store författaren, som tog livet av sig, bara 31 år gammal. Han bodde då med skådespelaren Anita Björk, bara ett par hus härifrån. Det var Staffan och hans kompis Jonas Bergström, Anitas son, som hittade honom. Vi går dit.
– Här var hans garage. Vi skulle ställa in våra cyklar. Stig låg i framsätet på bilen. Dörren var öppen och jag minns att hans fötter stack ut. Han hade dött av avgaserna. Vi sprang ju ut och berättade. Vilket liv det blev, minns han.

Det här var i mitten på 50-talet, och Staffan skulle snart sluta skolan i förtid. Han hade läs- och skrivsvårigheter - ”Idag kallas det väl dyslexi”- och betraktades som dum. Men ack så fel de skulle ha. Efter ett antal tonår med ”skitjobb på byggen” gick han tillbaka till skolbänken, tog alla betyg – och fick snart diverse toppjobb. Han började med försäljning på IBM, blev Wangs marknadschef i Centraleuropa och kom att pendla mellan Bryssel och Stockholm. Och entreprenörskapet kom att blomstra. Han startade så småningom butikskedjan Kitchen med elva butiker i Stockholmsområdet. Lärarna skulle ha häpnat om de visste. Och den unge Staffan hade inte bara läshuvud och ledaregenskaper, han älskade dessutom att jobba.
– Ja, parallellt med mina jobb så byggde jag hus som jag sedan sålde. Det var min fritidssyssla. Men snart kom jag på att jag att tjänade mer pengar på det, så jag bildade eget, minns han.

Nu hade Staffan också hunnit gifta sig och paret fick tre barn. Men vid denna tidpunkt i livet upplöste de äktenskapet i samförstånd, och gick vidare. För Staffans del innebar det att han sålde han allt han ägde, och arbetade mer utomlands. Han kom att leda olika byggen för större företag. Det var på så vis han så småningom hamnade i Phuket och blev chef för stora, och så småningom prisbelönta, byggprojekt i Thailand.
Det var här han fick höra de första berättelserna om en verklighet långt ifrån idylliska Enebyberg, där vi nu promenerar tillbaka till barndomshemmet.
– Jag tog bort mellanchefer på mina byggen. Jag vill vara nära de som utför hantverken. Jag umgicks med mina byggare, och så fick jag höra historier från gränstrakterna i norr. Till slut bestämde jag mig för att åka dit, till Laos och områdena däromkring. Jag åkte på helgerna när bygget låg nere…

Hur kommer det sig då att mannen som varit byggentreprenör och företagsledare i hela sitt liv sätter sig och skriver en roman? Ja, så långt borta är det inte. Staffan har nämligen alltid odlat sin konstnärliga ådra – hur han nu har hunnit det? – och många minns honom som musiker och producent. Mellan arbetspassen har han gett ut ett par musikalbum – bland andra ”Den döende yuppien” (1987) och ”Kontraster” (1991) - och legat på Svensktoppen. Han har samarbetat med artister som Py Bäckman och Tommy Nilsson. Han har också skrivit dikter – ”fast det var jag inte bra på” – och musiktexter… tills en dag när hans skapande karriär plötsligt tog slut, tillfälligtvis i alla fall.
– Jag hade samlat allt mitt material i en låda som jag råkade ha i bilen som stod parkerad utanför NK. Jag var borta i 15 minuter – och någon hade brutit sig in och tagit lådan. Vad skulle någon med den till? Det var ju mitt livsverk. Efter det skrev jag inte något på flera år, konstaterar han.

Men i Laos kom skrivlusten tillbaka – med eftertryck. Vi sätter oss och tar en kaffe och en ostmacka till, och Staffan berättar hur han arbetade med sin roman.
– Först visste jag inte om det skulle bli en roman. Jag samlade material. Jag köpte ut kanske 100 horor för att höra deras berättelser. Mer än en gång fick jag fly från bordeller när ägarna insåg att jag inte var där för att köpa sex. Till slut hade jag många historier, också om knark- och vapensmuggling.

Och jag såg ju också med egna ögon vad som försiggick.
Till slut blev det alltså en roman.
En faktabaserad historia som innehåller delar från allt han sett och hört. I ett mer eller mindre laglöst område där mutor hör till vardagen, och knark- och människohandeln pågår över 100-tals obevakade gränsövergångar. Ett otillgängligt område med många språk- och kulturgrupper, och fattigdomen bland många stammar är så svår att man lever av vad naturen har att erbjuda, och ibland tvingas sälja sina döttrar, eller acceptera att de blir kidnappade.
– 1 000-tals unga flickor kommer från fattiga områden i Laos, ja, ända från Kina. Trafficking här vet inga gränser. Bordellerna har ett ständigt flöde med unga – oskulderna tjänar bordellägarna mest på – och många hamnar också söderut, i turistparadisen, vet Staffan att berätta.

I sin roman berättar han den fasansfulla historien om en flicka – som man lärt känna och fått en väldig sympati för - som råkar i klorna på människohandlare. Men det här är också en varm och humoristisk skildring av unga och äldre människors liv och förhoppningar i för oss annorlunda kulturer. Och dessutom en äventyrsroman, som är svår att lägga ifrån sig. Jag sträckläste den i somras. Men Staffans syfte är förstås inte bara att underhålla. Han vill också upplysa alla oss som åker till Thailand på semester, särskilt de som deltar i sexturismen. Och Staffan är inte färdig än.
När vi nu lämnar barndomshemmet och går ned till Enebybergs station så berättar han om sina två kommande romaner. De blir uppföljare till tegelstenen ”Under floden”. Såvitt jag förstår blir de sista två böckerna i trilogin över 500 sidor styck de också.
Och man blir ju lite undrande.
Staffan har nämligen inte på något sätt gått i pension. Han är tillbaka i Thailand och driver nya stora byggprojekt – denna gång i Bangkok.
Men han brinner för sina nya romaner. Och han har uppenbarligen energi som få. När tåget närmar sig stationen, och vi tar adjö, berättar han vad han gör under de många timmar han sitter på flyg Världen över.
– Flygresan går mycket fortare när man sitter och skriver romaner under tiden, säger han.

Text & Foto: Jonas Wallmark/Privat